pistolero

Jag ska berätta om mitt och min mors äventyr i bland skönhetsoperationer, men först vill jag säga att det är alldeles för många som opererar sig fast de redan är fina som de är.

Tisdag kväll och vi stressar iväg i vanlig ordning mot Falköping fast vi vetat om resan i nästan tre månader. Lika spontant som vi hade bestämt oss i en handvändning.
Checkar in på kliniken och personalen hade inte märkt att vi hade samma efternamn så vi får två rum ,men jag tar anhörig-sängen så vi kan hålla ihop.

I köket på kliniken hejjar man såhär:
Hej! Vad har du gjort?
Och så svarar folk med att VISA vad de har gjort. 
Här finns inget konstigt med att visa kroppsdelar för okända människor i alla fall! 
Hade man gjort det i verkligeheten hade man snabbt blivit inlåst.

Känslorna spelar piano inom oss så mamma vill ha en insomningstablett. Sköterskan uppmanar mamma att inte försöka gå nåt mer efter hon tagit tabletten. Jag avstår, då jag vanligtvis somnat innan jag lagt ner huvudet på kudden. Men, inte denna natt! Jag kommer få att göra...

Vi duschar i descutan och går och lägger oss för att läsa och småprata. Efter midnatt tar mamma tabletten. Efter en kvart ser hon inte längre vad hon läser. Då sätter hon sig upp i sängen. Här kommer dialogen:

Jag: Vad gör du nu? Du får inte gå nånstans, mamma!
Mamma: Åhå, det är som att åka båt! Jag ska gå på toaletten nu:D
Jag: Men nej, det får du inte nu, du ska ligga ner och sova! Du ser ju alldeles snurrig ut.
Mamma: Det är nåt  fel med sängen, den står inte rakt här... hmm

Mamma försöker ställa sig flera gånger men faller ner i sängen innan jag hinner dit. Hon ger sig inte, hon ska gå på toa fast benen inte bär henne. Det slutar med att jag leder/bär henne till toa och sen ställer jag bordet i vägen bredvid sängen så hon inte kan springa omkring mer. PHU. Hon bara skrattar och skummar sig och vill inte sova. Jag ber en liten bön att hon ska somna fast jag inte kan låta bli att skratta åt henne. Herregud, var ska detta sluta?

Vi slumrar till o från och snart är klockan sju och vi ska duscha inför dagens operation. Läkaren drar och vrider brösten åt håll jag inte trodde var möjliga, behöver verkligen ett lyft efter den omgången:)
Min enda önskan var: jag vill ha dem pigga igen, går det för sig?

Mamma blir dagens första patient och jag blir sista. Inte mig emot, jag hann läsa klart min kärleksbok och se att mamma klarade sig bra.
Allt går bra och på eftermiddagen ligger vi och snarkar i kör som två stora valar. Vår dörr står öppen så personalen har koll på mamma som fick en egen syrgasflaska osv. Någon som ska opereras dagen efter smyger förbi utanför flera gånger och tror vi är döda. Ja, vi sover inte snyggt i vår släkt! Vi gapar och låter lite...heh
Det visar sig sedan att personen är min mammas jobbarkompis och det fick vi skratta gott åt. Vi skrämde nästan livet ur henne.

Hela kvällen försöker alla väcka mig men jag är så trött och vill bara sova. Mamma pratar på och jag gör nåt ljud i sömnen för att hon ska känna sig nöjd. Till slut orkar jag äntligen öppna ögonen. Klockan är 22 på kvällen. Jag kommer upp och går på toa o smygkollar på brösten lite. 
Jag: Åhh äntligen orkar jag hålla upp ögonen! Jag ska äta nåt o så:)
Jag sträcker på mig och gnuggar händerna då jag ser fram emot lite krubb. Då kommer sköterskan in och går rakt mot mig, lyfter min morgonrock - och utan att jag hinner reagera, sticker mig med en spruta i benet!
Jag: Men, vad var det där?!
Sköterskan: Lite bedövning bara, ketogan. (Bättre än morfin för den som inte vet)
Jag: Men, jag har inte ont och ska ju upp o grejja lite nu...
Hepp, mamma får en likadan.
Vi sitter som två frågetecken o kollar på varann tills vi brister ut i skratt. Vad hände liksom?!
Två minuter senare ligger vi och snarkar i kör igen. 

Jag vaknar senare på natten av något konstigt ljud, slår upp ögonen och ser mamma liggandes och knaprandes på torrt knäckebröd. Då brister jag ut i skratt och frågar vad tusan hon har för sig nu?! Hon är bara hungrig, stackarn. Haha.

Nästa dag är hemresedagen. Mamma har klagat lite på dränagen hon har i brösten, det är som slangar som släpper ut blod och vätskor så det inte blir ansamlingar i brösten. Jag tycker lite syn om henne då det låter lite läskigt att han slangar genom huden. Hon gjorde en lite större operation än jag. Jag gjorde ett lyft och hon gjorde ett lyft plus reduktion (tog bort lite).
Sköterskan kommer för att ta bort drän i alla fall. Jag håller mamma i handen och säger att hon ska ta ett djupt andetag. Jag är verkligen medlidsam. Mamma tycker det är lite otäckt.
Sen säger sköterskan till mig: Så, nu är det din tur!
VA?! Har jag också såna läskiga?
Jaha ja, hade jag ingen aning om och så tar hon bort dem på en mycket förvånad patient. Haha. 

Hej där lilla bröstvårta, long time no seeing ;)


Dags att börja jobba igen! Härligt:)

Kram på alla!
/C