pistolero

Man slutar aldrig förundras över människors oförmåga att inse sina begränsningar. Tatueringsbranschen är ett bra exempel - likom idoluttagningarna.

Man sitter hemma i tevesoffan och undrar varför de tror sig kunna sjunga när håret reser sig av obehag.
Nu är det tattoovärldens tur:

Genuiteten är som bortblåst, kämpandet för en passion verkar inte räknas...
De erkända tatuerare som ägnat sina liv till konsten blir spottade i ansiktet av dessa burdusa bufflar som hittat en billig tatueringsmaskin på tradera och sätter igång sin "karriär" hemma i sovrummet.
Hur i helvete ska det sluta när tatuerare, som knappt själva kan tatuera, nu ska lära andra tatuera - som aldrig ens målat en liten teckning?
Är drömmen så stark att bli en tatueringsartist så kommer drömmen, eldsjälen, gnistan att växa och till slut blomma. Det är en lång väg och kräver stort mod, självkritiskhet och ödmjukhet inför yrket.

Man vaknar inte upp en morgon och tänker: Ja, tatuerare verkar ha kul och tjänar en del kosing- det ska jag bli.
Jag blir mörkrädd.
Vart finns inspirationen i konstutövandet, beroendet att förmedla sin konstart och framför allt RESPEKTEN?
Skärpning Sverige!

Jag skulle bli så glad om det en dag klev in en ängel och visade upp ett gediget portfolio och bad att få chansen att lära sig tatuering som konstform.

Tatuering är i allra högsta grad en konstform, t om större form än en tavla. Du bär den alltid, resten av ditt liv och du vill aldrig tröttna på den.

JAG tatuerar INTE, jag har nämligen inte suttit vid ritbänken dagar i ända och kliat mitt huvud sårigt och känt den ångest som en äkta konstnär har. Därför har jag valt att blogga starkt och hårt mot alla som beter sig så respektlöst och halvhjärtat.

Puss å kram på alla som förstår bättre:)